SOLO till SYDPOLEN

1998 antog jag utmaningen att ensam ta mig till Sydpolen. Med 120 kilos packning på släp i pulkan, väntade 1 200 kilometer i ett förrädiskt – men oändligt vackert - glaciärlandskap. Jag lyckades att bli den förste svensk och den yngste någonsin att ensam nå polen.

När jag skidade till Sydpolen 1998 gjorde jag i princip samma saker i 47 dagar på raken. Vaknade tidigt, lagade frukost, packade tältet i pulkan och gav mig av i kyla och snö. Efter 90 minuter var det dags för rast; en chokladbit, några överlevnadskex och blåbärssoppa för att sedan skida iväg igen. Rast efter 90 minuter och så fortsatte det hela dagen. Sedan upp med tältet, laga middag och sova. 

Hade jag bara fokuserat på detta yttre händelseförlopp, skulle vilket löpandebandjobb som helst ha tett sig som ett under av omväxling. Konsten är att ha förmågan att se förbi de villkor som riskerar att dra ner ens humör. 
I varje kyligt, arktiskt väder finns ljusglimtar att glädjas åt. I varje enformigt isfält finns det formationer att förundras över. I varje tuff förflyttning över ändlösa vidder finns det en kick i naturens storhet. 

Jag följde i Amundsens fotspår och målet var att bli förste svensk genom tiderna att ta sig till Sydpolen helt ensam. Skidturen kan jämföras med 25 Vasalopp på 60 dagar. Satsningen var minutiöst planerad och hade föregåtts av hård träning, mental utveckling och många sponsorbesök.

När minus 20 grader räknas som en varm dag, är det mycket av planeringen och energin som går åt för att hålla sig varm. Känslan av att som förste svensk och yngst någonsin, 26 år, att nå Sydpolen ensam var naturligtvis enorm!